Efter att hon sovit i ca fyra timmar vaknade Lova till. Vi föräldrar hade precis gått och lagt oss men Martin gick upp och in till henne. Jag ligger kvar i sängen och lyssnar, är rädd att Smilla ska vakna om jag går upp oxå.
Men efter några sekunder inser jag att det inte står rätt till med Lova. Hon andas inte som hon ska så jag går oxå in till henne. Jag lyfte upp henne och sa till Martin att hämta vatten till henne men kände genast att det kommer inte hjälpa.
Hon försöker andas men får inte tillräckligt med luft, hon tittar på mej med stora, uppspärrade ögon och jag ser att hon har panik. Hon sätter händerna mot halsen för att visa mej att hon har problem att få luft. Jag kan se att läpparna är blåa. Tänk er en panikslagen kaninunge som springer för sitt liv, hjärtat slår så fort och ögonen uppspärrade och det lyser panik, skräck och förtvivlan i dem. Så var min dotter när jag höll henne i min famn och bad henne se mig i ögonen för att försöka lugna ner henne....
Martin har under tiden ringt 112 och jag hör på honom att han är skärrad, han som annars är lugnet själv. Konstigt nog var jag lugn, jag som annars blir hysterisk över minsta lilla....
Ambulansen kommer och tar med sej min lilla tulta, Martin åker med. Och här sitter jag nu, kl 00:04, i soffan och önskar att de snart ska komma hem.
